Tillbaka på stationen

Efter en god lunch på matserveringen i Kisa byttes finkläderna mot arbetskläder och så var arbetet igång. – Ställ upp så får jag ta en bild, skrek någon som just fått en egen kamera. Fotografer är ju sådana, alltid ska det knäppas även om lunchen är slut. Men upp ställde sig bromsare, konduktörer, lokförare och eldare. Men fotografen glömde ropa omelett, ingen såg glad ut. Eller så var det så att de såg chefen komma, vem vet, lunchen kanske tog för lång tid och i tågens värld måste tidtabellen hållas. Inte går det väl att komma till Linköping klockan fem när man skulle vara där klockan tre? Men det är klart, om växlarna fryser för det är kallt, eller att de slutar fungera för att det är varmt, ja då kommer man inte i tid. Och om tågvisslan går sönder, eller hjulen inte går runt, eller kolen är slut, eller en bil står på spåret, då kommer man inte fram, men annars … så borde det ju gå… eller… ??? Cykel är nog ett bättre fortskaffningsmedel, i alla fall om man inte ska så långt, och vill man kan man alltid cykla väldigt fort, så som Bernhard gjorde.