Utsikten

 
  Utsikten var bedövande vacker och hon kunde stå där i timmar. Slätten, rymden, ljuset, det oändliga. Här var hon hemma, här var hon född och här skulle hon dö. Gud hade ordnat det för henne, hon slapp lämna föräldrarna ensamma. De skulle bara bo nästgårds, nu när hon snart skulle gifta sig och flytta till sin man. En fågel kvittrade till och ett brak fick henne att hoppa högt. Bakom henne dök ett overkligt monster av järn upp. Det lät som en morrande varg men verkade vara en slags vagn utan häst. Det var fullt av glada människor i den och de hade konstiga hattar på sig. De vinkade glatt och åkte iväg skrattande mot staden som låg nedanför den långa backen. Anna sjönk ner på knä, Heliga Guds moder, viskade hon, blundade hårt, och se vidundret var borta när hon öppnade ögonen igen. Men hon hörde skratten försvinna i fjärran.