Rumskulla prästgård


Hösten hade varit en tid och löven var i olika färger. Solen lyste men i vinden anade man vinterns intågande. Det var tur att Matilda hade en varm tröja på sig. Hon hade känt sig lite frusen på sista tiden, men det var kanske inte så konstigt. I november skulle ännu ett barn födas och hon kände sig lite trött. Oron gnagde i bakhuvudet. Skulle det här barnet få leva? Det var ingen idé att prata med Anders Peter om det, han svarade alltid att allt sker enligt Guds vilja. Men han sörjde nog han med, när ingen såg. Hennes nya hem låg där i höstljuset, de hade flyttat från Misterhult helt nyligen när Anders Peter tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Rumskulla.
Hur skulle hon veta att hennes oro var befogad. Av de nio barn hon och Anders Peter fick tillsammans dog fyra inom loppet av några timmar till någon månad efter födelsen. Men om framtiden visste hon inget och inte heller att Hanna, som snart skulle födas den där novemberdagen 1888, skulle få leva tills hon var 83 år gammal.

Kommentarer