Paus vid vägkanten

Stina Lindgren och hennes väninnor fick äntligen vila. De parkerade cyklarna och satte sig vid vägkanten. Kaffetermosen och smörgåsarna dukades upp på stenen och kartan togs fram. Hur var nu vägen till vattenfallet? Och vad var det nu det hette? Kaffet smakade fantastiskt och så goda smörgåsar har väl sällan ätits. Men det är ju så med matsäcks mat, det smakar alltid förunderligt gott. Men placeringen för vilan och maten var lite konstigt. Varför satt de mitt framför ett hus, när hela fjällvärldens obyggda natur låg framför dem? Man får verkligen hoppas att de frågat husägaren om lov att sitta så där straxt utanför köksträdgården. Möjligen var ingen hemma i huset vid just den här tidpunkten och då gick det ju bra att sitta där vid vägkanten. Den vackra gärdsgården som tillhörde huset skyddade trädgården från objudna gäster och kanske kunde en trött rygg vila mot den. Men snart var pausen slut och cykelturen skulle fortsätta och då skulle de väl äntligen komma fram.