Mot mörkret

Det var dit jag skulle. Där var det allt annat än sol, där var det ett kompakt mörker. Världen var redan övergiven. Jag var ensam kvar ute. En ensam cykel stod lutad mot staketet. Hade dess ägare flytt? Men frågan kvarstod: Skulle jag hinna hem, in till tryggheten under tak?

Jag cyklade som en virvelvind, jag spände mina muskler till bristningsgränsen, bet ihop i djup koncentration. Inte en droppe snuddade mitt huvud, men attans vad det regnade när jag stängde dörren.